Idag rasades det på twitter om nån som hade uttalat nåt om att arbetslösa ungdomar är lata. Jag orkade inte ens leta rätt på ursprunget och lade mig inte heller i diskussionen.
Problemet med såna här diskussioner (och de flesta som handlar om orättvisor i samhället etc) är att de helt saknar grund i verkligheten. Det finns liksom inget i livet som är rättvist, hur mycket vi än vill tro det.
Glöm 5 enkla punkter till framgång, 10 knep för att lyckas i karriären och nätverka dig fram till drömjobbet. Livet är inte och kommer aldrig att bli rättvist på det sättet att det går att säga att ”om du gör si så händer så” (tur att jag inte är studievägledare, jag hade förmodligen varit den sämsta tänkbara)
Problemet är att vi så gärna vill att världen ska vara rättvis och förutsägbar. Så vi använder våra egna erfarenheter för att säga något om hur livet är. Om jag har börjat med två tomma händer och jobbat mig upp á la american dream så måste det ju betyda att alla kan göra samma sak. Och om jag har sökt 3000 jobb under 2 månader och inte ens blivit kallad till intervju så betyder det att jag är en värdelös människa eller att det helt enkelt inte finns några jobb.
Sanningen är att ambitioner och drivkraft bara spelar en liten roll i det stora hela. Slumpen, diskriminerande strukturer, vilken plats i världen du är född på och vad dina föräldrar gör har också en hel del med saken att göra.
Självklart går det alldeles utmärkt att jobba, slita och till slut hamna på drömjobbet. Men det finns också de som jobbar och sliter och faktiskt aldrig kommer nånstans över huvud taget. Och de som glider in på en räkmacka utan att egentligen ha ansträngt sig så mycket. Det är ologiskt och orättvist men så är det. Att inte räkna med det är att lägga alldeles för mycket vikt vid sin egen prestation.
Men i vår individualistiska och narcissistiska kultur vill vi förstås gärna tro att det som gör att vi lyckas (eller inte lyckas) med det vi vill i livet (till exempel hitta ett bra jobb eller den stora kärleken) handlar om hur bra eller dåliga vi är som människor. När det egentligen mest handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Något att tänka på, både för misslyckade, lyckade och helt ordinära människor där ute
Radhusmorsan 