Som en bergochdalbana

Det känns som om det är nåt knas med min energinivå. Det går liksom upp och ner och är aldrig på en stabil nivå.

Innan vi åkte till London hade jag hur mycket energi som helst och just nu är det som om jag har gått med huvudet rakt in i en stenvägg. Kanske kan bero på att jag har tränat mycket mindre de senaste veckorna? Eller så är det pollen. Eller vårtrötthet. Eller… eller…

Egentligen skulle jag behöva komma igång med löpningen igen, vårruset är ju den 29/5 och då vill jag göra en bättre tid än förra året (läs kring 28 minuter) men jag kan ju inte gärna tänka in farten i benen så det är väl bara att ta på sig löparskorna och ge sig ut i spåret igen.

Just nu kan jag dock inte ta mig iväg eftersom älsklingen är borta och spelar skivor och jag är hemma själv med tjejerna. Vi kör lördagsmys deluxe med kyckling, potatiskroketter, sparris och pepparsås och så lite kladdkakeglass till efterrätt. Den är så god så att jag lätt skulle beställa den som min sista måltid om jag nån gång skulle hamna i amerikansk dödscell (eh, långsökt).

 

Som en bergochdalbana