Vad är det som går och går och vägrar att stanna?



Mina ben på dagens 15 km asfalt…

Är väldigt nöjd med dagens runda fram och tillbaka till Västerhaninge.

Det började inte jättebra med kyla, snöblandat regn och snålblåst och en telefon som inte hade laddats under natten men till slut gjorde jag mig lite kaffe och gav mig iväg efter en snabbladdning av luren. 

Jag hade bestämt mig för att hålla ett  långsamt och jämnt tempo och lyckades rulla på rätt bra i 6:30-tempo utan onödiga depåstopp med bara en väldigt kort fotopaus vid Jordbro gravfält som är väldigt fint att springa på. 

Tyvärr höll inte batteriet hela vägen så de sista 4-5 kilometrarna fick jag springa utan Runkeeper och podd men det gick förvånansvärt bra ändå och knät höll den här gången! Den sista kilometern började jag känna mig lite stel men då såg jag ju nästan hem och orkade inte stanna så jag körde på och det gick ju bra. Känner inte av benet direkt nu.

Något Jag dock har känt av hela dagen är en helt omättlig hunger. En kanske borde ha något i magen inför ett långpass men jag tycker det är så svårt att springa med mat i magen och allra helst tidigt på morgonen och mitt i natten vill man ju inte käka frukost 😄.

Hur gör ni andra morgonspringare? Frukost eller inte?

Vad är det som går och går och vägrar att stanna?

Långpass surprise

depåstopp i Västerhaninge. efter den enkla delen av dagens runda
den fina ridvägen jag hittade
gissa hur glad jag blev när jag kom ut här
dagens runda. blev en hel del stopp för att kolla kartan

Är äntligen tillbaka efter ett minst sagt intressant långpass. Tanken var att springa cykelvägen från Handen till Västerhaninge och ta vägen tillbaka genom Jordbro gravfält. Så långt inga konstigheter. Jag knatade på, det var skönt och allt gick som planerat i lagom fart.

Vägen längs med gravfältet var fin och solen strålade genom skogen där jag sprang och lyssnade på podden Serial (rekommenderar den, sjukt spännande). Väl ute från gravfältet var det egentligen bara att ta sig genom Jordbro och rulla hem. Och det var där nånstans allt började gå fel. Istället för att följa min planerade rutt genom villaområdet fick jag syn på en liten backe upp i ett skogsparti som såg helt oemotståndlig ut. Så jag sprang upp för backen, tog en bild på utsikten och fortsatte ner på andra sidan över något som såg ut som en nedröjd skog (bara grenar överallt) och ner på en helt fantastisk liten ridstig som jag följde genom skogen, ut på ett fält och genom en väldigt mörk tunnel under Nynäsvägen. Sen tog den slut. Då hade jag sprungit ca 10 km men var fortfarande hur pigg som helst och tog kanske det inte mest genomtänkta beslutet att fortsätta in i skogen och springa längs Nynäsvägen tills jag kom fram till Handen som jag uppskattade till ett par tre kilometer längre bort. Mitt andra alternativ (som förmodligen hade gått fortare) hade varit att vända och springa tillbaka längs ridvägen för att återgå till min planerade rutt men jag var sugen på lite trail och trail fick jag…

Jag sprang in i skogen längs en liten stig som ganska snabbt tog slut, försökte hålla mig så nära vägen som möjligt för att veta stt jag sprang åt rätt håll och fick klättra upp på kullar, hoppa över stockar och stubbar och blev supernöjd när jag hittade en liten stig jag kunde följa en bit. Tills jag såg alla högar med älgbajs och insåg att det förmodligen var älgstigar jag följde. Drog mig till minnes radiodokumentären ”kvinna död vid badplats” om en kvinna som hittats död och hennes man blev anklagad för att ha kört över henne med gräsklipparen, men i slutändan visade det sig att hon blivit ihjälsparkad av en galen älg. Så med det i huvudet försökte jag snabba på min färd genom snårskogen även om det var mer hajk än löpning under ett par kilometer.

Till slut efter vad som kändes som en evighet kom jag iallafall ut till ett grustag som ledde till en skogsväg som äntligen tog mig tillbaka till Jordbro men precis när jag kom ut på den fina stigen låste sig mitt knä och fastän jag inget hellre ville än att bara springa hem lycklig i solskenet fick jag alltså halta mig fram de sista 3 kilometrarna till Handen. En sjukt ovärdig avslutning på ett annars rätt så skojigt litet äventyr…

Långpass surprise

Tassat på i ullstrumporna

Det är vad jag har ägnat morgonen åt. Bokstavligt talat. Hade planerat ett långpass på 90 minuter men igår slog vädret om och täckte in hela världen i ett massivt islager (åtminstone där jag bor, i övriga Stockholm verkar det vara både snö- och isfritt).

Men eftersom solen sken och lockade och det såg helt strålande vackert ut bestämde jag mig för att sticka iväg en sväng ändå. Och det blev faktiskt mer tassande än springande. Jag hade räknat med att asfaltsvägarna skulle vara isiga men tänkte att det skulle vara lite bättre fäste i skogen. Vilket det också var här och där, där skogen var tillräckligt tät för att hålla marken snöfri.

skog
Man måste bli lycklig av den här utsikten

Men på fälten var det full av vackert skinande vit skare och här och där var blankisen så tjock att det faktiskt inte gick att springa ens med terrängskorna. De mer tekniska bitarna av milspåret blev alltså mer lufsa/gå/tassa än jogga och flera gånger sjönk jag igenom isen ner i leriga pölar. Tackar gud för mina härliga ullstrumpor som inhandlades för några veckor sen för de fick mig verkligen att hålla värmen om fötterna. Utan dem är hade jag garanterat fått amputera minst en tå… att klafsa i isigt vatten är inte jätteskönt.

fält
glad Anna på vackert isigt fält

Nu är jag iallafall hemma efter genomfört pass med en kopp kaffe och vörtbröd med ost i magen (alltså vörtbröd är sjukt underskattat, fantastiskt gott!), och så längtar jag efter nästa runda. Springa i solsken och minusgrader kan vara den mest lyckobringande aktivitet man kan ägna sig åt en söndag.

Tassat på i ullstrumporna

Hej septembersöndag

slöar i soffan

Om gårdagen var stora aktivitetsdagen så tänker jag utnämna söndagen till stora slöardagen. Ja om man bortser från mitt inplanerade långpass då. 15 km hade jag tänkt springa idag, har redan ångrat mig 😉 men jag vet ju att det kommer vara skönt när jag väl kommer iväg.

Vi hade vänner på middag igår och som vanligt hade jag tänkt att jag skulle fota maten men det blev liksom inte av. Tipsar dock om desserten – Cheesecake med lemoncurd. Det är andra gången jag gör den och den är sjukt god.

Nu ska jag dock ta mig i kragen och gå till bageriet för frukostbröd, men det är ju så skööööönt att ligga i soffan och slöa.

Hej septembersöndag

längsta rundan so far…

 

Det här är ett citat jag brukar påminna mig själv med när jag känner att jag aldrig kommer bli någon ”riktig” löpare. När jag tänker att det finns folk som kan powerwalka i cirklar runt mig i det tempo jag håller. Då tänker jag att det enda som spelar nån roll är att jag gillar det. Och att jag springer fortare än för ett år sedan, och att jag ökat min favoritrunda från 2,5 km till 3 och 4,5 och 5,5 och nu är uppe på 7 km. Att jag kan gå upp kl 5 och springa en runda innan frukost. If you run, you are a runner…

Gav mig ut på en långrunda idag, ner till rudan, runt halva milspåret (vilka satans backar det finns!) och sen några km asfalt på vägen hem. Totalt blev det 12,28 km och just idag är jag helt övertygad om att jag aldrig kommer palla 21 km om tre veckor men under kan ju ske. En annan otrevlig sak är att jag fick sjukt ont i magen en stund efter jag kom hem. Riktigt ordentlig magknip som får mig att liksom kallsvettas och må lite illa. Är det det som kallas för löparmage?

längsta rundan so far…