Kräkintervaller!

solrunda
Gårdagens runda var lugn och skön och vacker…
Finaste skogsstigen
Dagens backe, gammal bild. Ingen syn av solen idag, men jag springer faktiskt hellre backintervaller i duggregn och kyla

Also known as backintervaller…

Jag är så glad att jag äntligen är förkylningsfri och på banan igen, som jag har längtat efter att få ta ut mig och svettas.

Det bästa är att energin verkar ha återvänt och den här helgen har bjudit på två härliga (fast väldigt olika) löppass. Igår blev det 6 lugna platta kilometrar i sollsken, grönska och fågelkvitter och idag blev det backintervaller som fick det att flimra framför ögonen och framkalla kräkkänslor.

I love it!

Vi har en lagom seg backe vid elljusspåret som vi brukar köra intervaller i. I vanliga fall kör vi 3×3-intervaller, dvs springer uppför backen och går nerför. Detta görs tre gånger utan vila mellan och i tre set så totalt 9 st backar.

Dagens upplägg var lite annorlunda. Istället för att ta det lugnt och gå nerför körde vi löpning både uppför och nerför backen, därav kräkintervaller. Förvisso är det inte riktigt lika jobbigt för flåset att springa nerför som uppför men det känns ordentligt i benen, och dessutom blir återhämtningen bra mycket kortare.

Nu efteråt är jag lagom mör, väntar på att illamåendet ska släppa så jag kan äta nåt sjysst (funderar på äggröra) och jag kan inte vänta tills jag får göra om det här. Konstigt, jag vet men det är en kick när man har klarat 9 kräkintervaller levande ;).

Kräkintervaller!

Är jag en riktig löpare nu?



Favvoskor med hål i

Jag springer fortfarande inte speciellt snabbt men idag blev det en härlig runda i ösregn och jag njöt av varje steg. 

Tänk att det kan vara så skönt att bara springa utan musik eller runkeeper som säger hur långsamt det går. Fullkomligt sjöblöt skuttade jag nöjt förbi alla som gick hopkurade i tjocka jackor under paraplyer och kände mig fri.

Såg också att det hade gått hål i min ena sko så nu kan jag väl titulera mig löpare ändå? Jag har ju iallafall slitit ut ett par skor. Det tog bara två år 😂

Är jag en riktig löpare nu?

När målet inte är målet

svetto

Börjar denna ruggiga måndagsmorgon på ett annorlunda sätt. Med kaffe, nyhetsmorgon och vård av febrig liten älskling istället för stress till jobb och skola. Och då kan jag ju passa på att filosofera lite, när tiden finns och dimman ligger tät utanför fönstren.

Dagens funderingar handlar om träning och mål. För min del har jag inga mål med min träning. Eller jo, för tillfället är målet att springa Womens Health halvmarathon i april, men det är ju bara ett lopp, inte slutet på min träning.

Målet med min träning är nämligen att inte ha något mål. Det är snarare att ha en livsstil, där jag tränar för att må bra, varje vecka året runt, livet ut och för mig (jag säger inte att det är så för alla) är det kontraproduktivt med mål. När jag har ett mål (t ex att springa en viss sträcka på en viss tid, eller att lyfta en viss vikt) blir träningen bara tråkig och prestationsinriktad och jag tröttnar direkt. Och vad ska man göra när man nått sitt mål?

Det har tagit mig ganska många år av träning att komma fram till det här. Under många år tränade jag nämligen ganska oregelbundet. Jag började med något (löpning, styrketräning, gruppträning), satte upp ett mål för att senare sluta tvärt och inte träna alls på ett par månader innan det var dags för nästa mål.

Men i år har jag faktiskt lyckats träna i princip årets alla veckor (med undantag för någon kortare sjukperiod) och det känns bra i kroppen. Jag är ingen idrottare utan en motionär och som sådan kan jag tillåta mig att inte ha några mål, däremot vet jag vad som får mig att tycka att träning är kul och de grejerna vill jag såklart göra mer av. Målet är att jag ska tycka det är så kul att träna att jag vill ge mig ut i regn och rusk och snö och stekande sol.

Saker jag vill göra mer av

När målet inte är målet

Självförvållad smärta

Alltså, min träningsvärk idag saknar motstycke. Jag kan inte gå, knappt röra mig och det blir bara värre och värre. Räknar med att det kommer vara nästintill olidligt imorgon. Men man får väl skylla sig själv när man inte har styrketränat ordentligt på ett par månader. Och ändå tyckte jag att jag tog det lugnt med vikterna.

Mycket ben och rygg blev det och träningsvärken är absolut värst i benen och rumpan. Gårdagens övningar som följer…

  • Marklyft
  • Sittande rodd
  • utfall med hantlar
  • Sit ups
  • axelpress
  • och militärpress
Självförvållad smärta

Vardagsmotionen



En av mina favoritfunktioner på min nya iPhone är den inbyggda stegmätaren och eftersom jag nästan alltid har telefonen i fickan får jag en ganska bra bild över hur mycket jag rör mig om dagarna och för mig blir det ändå en del trots att jag har ett i mitt tycke alldeles för stillasittande jobb. Den här månaden ligger snittet på 14374 steg om dagen men mitt mål är att få upp det till kanske 20 000 (tänk på att mina löprundor ska räknas in här också). 

Men tar man bort löprundorna som ändå är en ganska liten del av totalen så tror jag ändå att jag kommer upp i nästan 10 000 steg bara genom att gå och lämna Molly i skolan, promenera till tåget, gå från tåget till jobbet och sen samma väg tillbaka igen. Det är faktiskt den bästa delen av mitt pendlande och den som jag väldigt sällan svär över (om det inte ösregnar och jag har glömt paraplyet) så vardagsmotion ftw!

Vardagsmotionen

En härlig liten lunchrunda!



dagens #svetto

Det var lite segt att ge sig ut på dagens lunchrunda men ack så skönt! 

Det blev visserligen inte ens 4 km men jag behövde verkligen springa av mig lite frustrationer och mötesrastlöshet ur kroppen. Och att solen var varm och skön gav mig så fantastiskt mycket energi att jag blev sugen på att springa en runda till. Ikväll hinner jag inte dock men kanske ska jag ställa klockan extra tidigt och ge mig på en morgonrunda imorgon? Nån dag ska man väl orka sig upp ändå?

En härlig liten lunchrunda!

Långpass surprise

depåstopp i Västerhaninge. efter den enkla delen av dagens runda
den fina ridvägen jag hittade
gissa hur glad jag blev när jag kom ut här
dagens runda. blev en hel del stopp för att kolla kartan

Är äntligen tillbaka efter ett minst sagt intressant långpass. Tanken var att springa cykelvägen från Handen till Västerhaninge och ta vägen tillbaka genom Jordbro gravfält. Så långt inga konstigheter. Jag knatade på, det var skönt och allt gick som planerat i lagom fart.

Vägen längs med gravfältet var fin och solen strålade genom skogen där jag sprang och lyssnade på podden Serial (rekommenderar den, sjukt spännande). Väl ute från gravfältet var det egentligen bara att ta sig genom Jordbro och rulla hem. Och det var där nånstans allt började gå fel. Istället för att följa min planerade rutt genom villaområdet fick jag syn på en liten backe upp i ett skogsparti som såg helt oemotståndlig ut. Så jag sprang upp för backen, tog en bild på utsikten och fortsatte ner på andra sidan över något som såg ut som en nedröjd skog (bara grenar överallt) och ner på en helt fantastisk liten ridstig som jag följde genom skogen, ut på ett fält och genom en väldigt mörk tunnel under Nynäsvägen. Sen tog den slut. Då hade jag sprungit ca 10 km men var fortfarande hur pigg som helst och tog kanske det inte mest genomtänkta beslutet att fortsätta in i skogen och springa längs Nynäsvägen tills jag kom fram till Handen som jag uppskattade till ett par tre kilometer längre bort. Mitt andra alternativ (som förmodligen hade gått fortare) hade varit att vända och springa tillbaka längs ridvägen för att återgå till min planerade rutt men jag var sugen på lite trail och trail fick jag…

Jag sprang in i skogen längs en liten stig som ganska snabbt tog slut, försökte hålla mig så nära vägen som möjligt för att veta stt jag sprang åt rätt håll och fick klättra upp på kullar, hoppa över stockar och stubbar och blev supernöjd när jag hittade en liten stig jag kunde följa en bit. Tills jag såg alla högar med älgbajs och insåg att det förmodligen var älgstigar jag följde. Drog mig till minnes radiodokumentären ”kvinna död vid badplats” om en kvinna som hittats död och hennes man blev anklagad för att ha kört över henne med gräsklipparen, men i slutändan visade det sig att hon blivit ihjälsparkad av en galen älg. Så med det i huvudet försökte jag snabba på min färd genom snårskogen även om det var mer hajk än löpning under ett par kilometer.

Till slut efter vad som kändes som en evighet kom jag iallafall ut till ett grustag som ledde till en skogsväg som äntligen tog mig tillbaka till Jordbro men precis när jag kom ut på den fina stigen låste sig mitt knä och fastän jag inget hellre ville än att bara springa hem lycklig i solskenet fick jag alltså halta mig fram de sista 3 kilometrarna till Handen. En sjukt ovärdig avslutning på ett annars rätt så skojigt litet äventyr…

Långpass surprise