I min bubbla

skog

Väntar på att vårdcentralen ska ringa så att jag kan boka en tid för att kolla upp vad det är jag har råkat ut för. Över en veckas sjukdom och snart behöver jag läkarintyg om jag inte ska  behöva släpa mig till jobbet. I nuvarande tillstånd känns det oöverstigligt. Mest vill jag bara bli frisk. Slippa känna att min kropp är svag och sjuk och inte orkar. Ge mig penicilin eller vad som helst, i nuvarande tillstånd skulle jag kunna ta vad som helst, och jag som tyckte förra veckan var jobbig.

Så livet fortsätter men jag stänger in mig i min bubbla, fast besluten om att komma ut frisk och stark. Hoppas på rekordsnabb förbättring nu fast det ser mörkt ut. Lever på ipren och mucoangin, Hostar slemklumpar och försöker sova bort huvudvärken. I hopp om att vakna pigg och fräsch. Och PIGG.

Vägrar öppna jobbmejlen, den får vänta. Jorden går inte under även om det kommer ta tid att gå igenom inboxen när jag är tillbaka. Jag orkar inte. Orkar inte tänka på nåt, måste ta mig i kragen och klä på mig för att hämta i skolan. En kilometer känns som ett marathon. Bara att bita ihop och pallra sig iväg.

Har lovat mig själv en veckas träningspaus. Ingen träning på en hel vecka. Minst tre dagar som helt frisk innan jag anstränger mig det minsta lilla. Kommer bli svårt att motstå en skogsrunda om jag känner mig bättre till helgen. Tänk skutt över stenar och rötter i en tokgrön skog, med solstrålar som letar sig ner mellan träden…

Men jag vill inte trilla dit och bli sjuk igen, eller gå och snora i oändlighet nu när våren äntligen är här så träningspaus får det bli.

Får roa mig med att läsa race reports från folks Ultra-maror istället, det är min nya hobby. Inget gör mig så tillfreds som att läsa om blånaglar, vilse-springningar och energibrist efter 10 timmars löpning.

Nån gång kanske jag ska ge mig på en ultra-mara. Sen. Det är ju lockande fast kanske bara i tanken. Just nu känns en vanlig marathon helt omöjlig att ge sig på. Precis som en halvmara gjorde för ett par år sedan. Men gränsen flyttas omärkligt längre och längre fram. En mil är bara en mil, och två mil är ju bara två… så fyra komma två? Inte en hel omöjlighet…

Advertisements
I min bubbla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s