Att vara nöjd och att nöja sig

Den här texten är tillkommen utifrån en diskussion jag hade på twitter igår. Ett citat utkastat av Birgitta Olsson som talade på ett event för framtidens kvinnliga ledare. Hon sa något om att kvinnor inte ska nöja sig med det näst bästa. Men hur gör man då undrar jag?

Nu tänkte jag skriva om nånting som jag inte brukar skriva om. Kanske för att jag känner mig underlägsen när det gäller att formulera tankar kring ämnet, kanske för att jag skäms lite.

Min klassresa har jag gjort samtidigt som mina föräldrar, samtidigt som ett helt samhälle. Den värld jag växte upp i på 80-talet i Östersund existerar inte längre.

Enligt min mamma kunde jag, när jag var liten, bli precis vad jag ville. Bara jag var duktig och jobbade hårt. Och jag var duktig i skolan, hade inga problem, fick bra betyg. Jag kommer ihåg att jag ville bli författare och journalist och skrivandet har nog alltid legat mig varmt om hjärtat.

Nu var det inte bara min mamma som tutade i mig att alla hade samma möjligheter i livet utan man måste tänka sig en miljö där alla hade ungefär samma förutsättningar. Några bodde i radhus, andra i villa och några i hyreslägenhet. Vi firade första maj, tittade på Ingemar Stenmark och sjöng ”jag hade en gång en båt” på musiklektionerna. Friskolor fanns inte och vi gjorde studiebesök på den lokala strumpfabriken där några föräldrar jobbade. Klass var för oss inte ens ett ord.

Klass uppenbarade sig för mig väldigt tydligt först då jag började plugga på högskolan. Första terminen minns jag som ett helvete. Det var så tydligt att jag som tyckte att jag kom från en helt vanlig miljö egentligen var helt missanpassad.

Kulturkrocken var monumental, språket obegripligt och jag kände helt instinktivt att det var en miljö som egentligen inte var gjord för mig. Det spelade ingen roll att jag skrev bra på tentorna, jag hade prestationsångest, livsångest, mindervärdeskomplex över att jag inte redan på förhand visste hur jag skulle bete mig.

Att anpassa mig till högskolemiljön var något av det jobbigaste jag gjort och när jag sedan skulle ta mig ut i arbetslivet var jag lite mer cynisk.

Att slå sig in i en bransch som journalistbranschen när man varken är uppväxt med det kulturella kapital som liksom förutsätts eller har det minsta lilla kontaktnät som krävs är inte helt enkelt. Men det gick ändå på nåt sätt. Kanske för att jag trots (eller på grund av?) ångesten var en duktig flicka som ändå levererade.

Och kanske är det därför jag så instinktivt värjer mig mot påståenden som att kvinnor, för att göra karriär bara måste ”bestämma sig” och vilja lite mer. Inte låta sig trampas på och inte nöja sig. Som om allt ligger i den enskilda individens egna vilja.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer sitta i en styrelse eller ledningsgrupp för ett företag, vägen dit är alldeles för lång och jag tror inte jag skulle klara av att anpassa mig till ännu en kultur. Men skulle jag få frågan skulle jag såklart tacka ja, mot bättre vetande, för att jag gillar att förändra saker och för att jag i teorin iallafall tycker att jag borde kunna lika bra som någon annan.

Så nu undrar jag – hur gör man? För att inte nöja sig?

Annonser
Att vara nöjd och att nöja sig

6 reaktioner på ”Att vara nöjd och att nöja sig

  1. Att inte nöja sig är också jobbigt eftersom det hela tiden blir en strävan efter något annat och jag brukar undra vad det är för fel på mig för att jag aldrig är nöjd. Jag tror att vissa har hamnat i eller valt sammanhang där det är lättare att ta sig fram medan andra valt/hamnat i sammanhang där det är svårare. Jag vet inte hur man gör för att inte nöja sig, jag vet bara att jag inte är nöjd.

  2. Helen:
    Jag tror att det kanske kan vara ett personlighetsdrag?
    Samtidigt tycker jag man kan skilja på att vara nöjd och att nöja sig. Jag är ofta nöjd. Nöjd med mitt liv, min familj, mina barn och lite sådär allmänt nöjd när det är soligt ute :).
    Däremot har jag svårt att nöja mig, jag vill alltid vidare, alltid utvecklas och alltid nå de mål jag sätter upp för mig själv. Tänker att jag kan vara nöjd när jag är pensionär. Fast då kommer jag säkert hitta på andra mål… som att bestiga ett berg eller skriva en bok eller nåt.

  3. Varför får man inte nöja sig? Missförstå mig rätt. När jag var liten och gick på höskolan hade jag någon idé om att jag minsann skulle bli en chefredaktör på sveriges största modetidning. Jag skulle bli bäst på det, även om jag inte hade förutsättningarna, kunskaperna eller kontakterna för det. Nu, fem år senare, inser jag att jag inte alls vill vara den där chefredaktören. Jag vill inte jobba åttiotimmarsveckor, jag vill inte känna stressen av att jag måste veta allt före alla andra, jag vill inte känna ett sådant ansvar. Jag vill inte låta alla andra delar i min liv stå tillbaka för att mitt yrkesjag ska få sig en egoboost. Jag har också alltid varit duktiga flickan, nu vill jag lära mig bli good enough. Jag vill ha ett jobb där jag trivs, men jag vill också ha en balans mellan jobbet och mitt privatliv. Jag har insett att jag ansvarar för två små barn, jag har valt dem och då ska jag också se till att vi får spendera så mycket (kvalitets)tid tillsammans som jag bara kan skapa. Jag vill ha en fungerande relation till mannen i mitt liv och jag vill kunna träna, träffa vänner och göra annat jag tycker om. Inte bara jobba, jobba, jobba.

    Tyvärr verkar mediebranschen vara helt fel arena för en sådan typ av liv och helt krasst så orkar jag inte kämpa ”ensam” i stormen för att vi kvinnor ska få chansen att nöja oss med det allra bästa. Jag vet inte om det är fel sätt, men jag är så himla trött på att alltid gå i motvind. Jag vill bara vara lycklig och det kan jag nog bara vara om jag inser att jag kan nöja mig med mindre än de högsta bergstopparna.

    Oj vad mycket snack det blev, hoppas du förstår något av det jag försöker säga 🙂

  4. Girle:
    Jo jag förstår dig, på sätt och vis. Och jag skulle också vilja känna mig nöjd genom att bara fokusera på privatlivet men det går inte.

    Att jobba är en stor del av mitt liv och nä jag vill absolut inte jobba 80-timmarsvecka, det skulle aldrig vara värt det. Däremot vill jag känna att jag bidrar med något när jag jobbar och att jag gör det jag gör riktigt bra.

    Jag tycker det är en skitsvår balansgång det där med att faktiskt tycka det är kul att jobba samtidigt som man vill ha ett härligt familjeliv. Ibland funkar det jättebra, ibland inte alls…. men jag jobbar på det 😉

    1. Men då tänker vi nog precis lika. Jag vill också känna mig meningsfull och få ut något av jobbet. Man är ju ändå där 40 h i veckan. Däremot vill jag inte att mitt yrkesliv ska få definiera vem jag är (vilket har varit något eftersträvansvärt på de arbetsplatser jag varit på). Vi får helt enkelt jobba på att hitta den där gyllene balansen 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s